När opartiskhet blev en anklagelse

Det finns en föreställning om att opartiskhet är en sköld. Att den reporter som håller sig mitt i, som väger sida mot sida och vägrar välja lag, till slut ska belönas med ro — respekterad av alla just därför att hon inte gynnar någon. Den föreställningen är vacker. Den är också fel. I den svenska mediedebatten sommaren 2026 händer det motsatta: ju mer opartisk du försöker vara, desto fler känner sig svikna av dig.

Utlösaren den här gången var den tidigare SVT-profilen Anna Hedenmos uttalande om att redaktionen förr valde bort nyheter som kunde gynna Sverigedemokraterna. Ett internt erkännande, framfört i efterhand, om att opartiskheten inte alltid varit så ren som fasaden lovat. Kort därefter kommenterade SD:s kulturpolitiske talesperson Alexander Christiansson saken i en intervju med Riks, och kallade medierapporteringen en av partiets största utmaningar inför valrörelsen. Två uttalanden, från två håll som sällan är överens om något — men båda gör samma sak. Båda förvandlar frågan om mediernas partiskhet till en stridsfråga i sig.

Opartiskhet skulle vara en sköld. I dagens mediedebatt har den blivit en måltavla.

Låt oss vara noggranna med vad påståendet faktiskt är. Jag hävdar inte att Hedenmo har fel, eller att Christiansson har rätt. Jag hävdar något mer beskedligt och mer oroande: att anklagelsen om partiskhet numera fungerar som ett vapen oavsett vem som lyfter det. Den som tycker att en redaktion lutar åt ett håll säger det högt — och den som tycker tvärtom säger också det, lika högt. Och mitt emellan står den granskande journalisten och upptäcker att neutralitet inte längre köper immunitet. Den bjuder tvärtom in eld från två håll.

Ingen gestaltar det här bättre än Janne Josefsson. I decennier har han gjort samma sak: pekat kameran mot makten, oavsett var makten råkat sitta. Och belöningen? Delar av vänstern har anklagat honom för att svika dem, för att gå över gränsen, för att göra högerns arbete åt den. Samtidigt har företrädare för de partier han granskat mött honom med den avslöjande motfrågan: “Men varför granskar du oss?” Han själv ger samma svar varje gång — att han bara gör sitt jobb som granskande reporter.

Den svåra invändningen

Här måste jag ta den starkaste invändningen på allvar, annars blir det här bara en känsla förklädd till analys.

Den lyder: kanske är kritiken helt enkelt befogad. Om en redaktion faktiskt har valt bort nyheter av politiska skäl — vilket Hedenmos eget uttalande antyder — då är anklagelsen om partiskhet inte ett vapen utan en riktig iakttagelse. Och om ett parti faktiskt bevakas snedvridet, då har dess talesperson rätt att säga det. Att kalla varje sådan kritik för “ett vapen” riskerar att immunisera medierna mot all granskning. Det vore lika farligt som problemet jag beskriver.

Det stämmer. Och därför är poängen inte att kritiken alltid ljuger. Poängen är att anklagelsen numera kommer så billigt att den slutat betyda något. När både den som tycker att SVT gynnar vänstern och den som tycker att SVT missgynnar den använder exakt samma ord — partisk, vinklad, ohederlig — då har ordet förvandlats från en prövbar iakttagelse till en reflex. Och en reflex går inte att motbevisa, hur opartisk du än är.

Och därför måste spegeln vändas mot oss läsare. Det är lätt att applådera granskningen när den träffar den andra sidan, och skrika “partiskt!” när samma kamera vänds mot ens egen. Josefsson har mött båda reaktionerna från samma personer, i olika reportage. Den som gör så avslöjar inte reporterns partiskhet — utan sin egen.

Nästa gång du känner att en redaktion “är partisk”, pröva en enkel sak: fråga om du reagerar på att bevakningen är sned, eller bara på att den träffade din sida den här gången. Jämför gärna hur olika redaktioner beskriver samma händelse innan du bestämmer dig. Den frågan gör dig inte naiv. Den gör dig svårare att styra — och den skyddar de få journalister som fortfarande vågar granska alla.