Krönika
Att utvärdera en regering utan att fuska
Varje valår hör vi samma fråga: har regeringen gjort sitt jobb? Och varje valår får vi svar som inte går att jämföra — för att den som säger “ja” och den som säger “nej” inte ens menar samma sak med frågan.
Att ogilla politiken är inte samma sak som att visa att den misslyckats. Att räkna upp siffror är inte samma sak som att ha levererat. Och ingen ställer den fråga som borde komma först: var löftet ens möjligt att hålla?
Två sätt att fuska
I januari hävdade Moderaterna att 87 procent av partiets 240 vallöften var uppfyllda eller påbörjade. Exakt siffra spelar mindre roll. Frågan är vad “uppfyllt” betyder.
Tidningen Aktuellt i Politiken granskade ett av dessa “uppfyllda” löften: att prioritera kvinnor och hbtqi-personer i kvotflyktingmottagandet. I verkligheten har antalet kvotflyktingar skurits ned med 82 procent. Antalet mottagna hbtqi-flyktingar landar på fyra till fem personer per år sedan valet. Migrationsverket konstaterar att regeringens egna direktiv om “svenska intressen” aktivt motverkat prioriteringen.
Kallas uppfyllt. Är i praktiken en nedskärning.
Det är ena sidan av fusket: att definiera om verkligheten tills den stämmer med kampanjmaterialet.
Andra sidan är minst lika vanlig. Oppositionen och kommentatorer som utvärderar en regering utifrån vad de önskar att den hade gjort, snarare än vad den lovade att göra. Ta Socialdemokraternas kritik av kriminalpolitiken: “Regeringen har misslyckats med tryggheten.” Men vad lovade den nuvarande regeringen? Hårdare straff och fler verktyg till polisen — inte att gängkriminaliteten skulle vara löst inom en mandatperiod. Att skjutningar fortfarande sker innebär inte att löftet bröts. Det innebär att verkligheten är svårare än ett löfte.
När “misslyckats” används utan att specificera jämfört med vilket löfte blir det omöjligt att skilja saklig kritik från kampanjretorik. Skillnaden mellan “otillräcklig politik” och “brutna löften” är avgörande — och den blandas ihop varje dag.
Tre frågor som saknas
En ärlig utvärdering kräver tre frågor, i ordning:
- Var löftet realistiskt?
- Levererades det?
- Var det bra för landet?
Nästan ingen ställer dem i den ordningen. Regeringens anhängare hoppar direkt till fråga tre med sitt eget betyg. Kritikerna hoppar direkt till fråga tre med sitt. Fråga två — den sakliga faktakontrollen — försvinner. Och fråga ett ställs nästan aldrig alls.
Det tjänar båda sidor på. En regering som inte behöver redovisa leverans mot löfte kan omdefiniera allt till framgång. En opposition som inte behöver skilja leverans från värdering kan kalla allt katastrof. Och den som lovade något orealistiskt behöver aldrig stå till svars för att löftet var tomt från början.
När ett parti lovar att vårdgarantin ska hållas utan ökad finansiering, eller att kriminaliteten ska “knäckas” under en mandatperiod — är det då löften, eller slogans? Om det aldrig fanns en realistisk väg från ord till resultat är det inte rättvist att kalla det “brutna löften” när mandatperioden är slut. Det var aldrig åtaganden — det var röstfiske.
Varför det spelar roll nu
Nästa höst ska väljare avgöra om de vill byta regering. Det beslutet förtjänar bättre underlag än kampanjsiffror från den ena sidan och känsloladdade krisrubriker från den andra.
Det ärliga samtalet börjar med en enkel fråga: vad lovade de, och vad hände? Först därefter blir det meningsfullt att diskutera om det som hände var tillräckligt, klokt, eller rättvist. Utan den ordningen är en valrörelse inte ett samtal om verkligheten — det är två parallella monologer om hur verkligheten borde ha sett ut.