Auktoritär — anklagelsen som bytte sida

Det finns ord som är så tunga att de avgör en debatt innan den ens börjat. “Auktoritär” är ett av dem. Det bär med sig ett eko av trettiotal, av marscher och uniformer, av makt som inte tål motstånd. Och under det senaste decenniet har det ordet haft en tämligen fast adress i svensk offentlighet: det pekade åt höger. Det var Sverigedemokraterna som var auktoritära, det var Ungern och Polen, det var “hotet mot demokratin” som samlades någonstans på högerkanten. Vänstern ägde ordet som anklagelse, ungefär som man äger ett hemmaplan.

Men något har börjat röra på sig. Allt oftare dyker samma ord upp med motsatt riktning — inte mot högern, utan mot vänstern. Och det är inte nyheten i sig som är intressant här. Det är att ordet flyttat.

Ett ord som i tio år pekade åt höger har börjat vända sig om. Frågan är inte vem det träffar — utan varför det bytte riktning just nu.

Låt oss vara noggranna med vad påståendet faktiskt är, för det är lätt att glida. Jag hävdar inte att Vänsterpartiet blivit auktoritärt, eller att kritiken är rättvis. Jag hävdar något mer beskedligt och mer oroande: att vokabulären förskjutits. De laddade orden — auktoritär, intolerant, åsiktspolis — som länge var reserverade för en sida i debatten, används nu i växande utsträckning mot den andra. Och när en anklagelse byter sida utan att verkligheten den beskriver ändrats i samma takt, då är det värt att stanna upp.

Var kommer skiftet ifrån? Delvis från en verklig debatt. Redan 2020 satte Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn ord på fenomenet i boken Genusdoktrinen — tesen att det växt fram en ny sorts intolerans mot oliktänkande i akademin och kulturlivet, i det som en gång kallades åsiktskorridoren. Då avfärdades den till stor del som högerns gnäll. Fem år senare diskuteras samma tema på ledarsidor som annars sällan sammanfaller politiskt. Man behöver inte dela slutsatserna för att se att ordet vandrat från marginalen in mot mitten — det har helt enkelt blivit rumsrent i ett nytt sammanhang.

Den svåra invändningen

Här måste jag ta den starkaste invändningen på allvar, annars blir det här bara en känsla förklädd till analys. Två motargument väger tungt.

Det första: kanske är etiketten helt enkelt rättvis nu. Om delar av vänstern faktiskt blivit mindre toleranta mot oliktänkande, då är “auktoritär” inte en förvrängning utan en beskrivning — precis som ordet ibland är rättvist när det riktas åt höger. Det stämmer. Poängen är inte att ordet alltid ljuger. Poängen är att du inte kan avgöra om det stämmer förrän du läst längre än rubriken — och att ett ord som passar din redan färdiga bild sällan blir granskat.

Det andra motargumentet är allvarligare för min tes: kanske är det inte medierna som driver skiftet, utan politiker. Om det bara är Moderater och Sverigedemokrater som säger “auktoritär vänster” och redaktionerna refererar det, då rapporterar medierna bara vad någon annan sagt. Då är det ingen medial förskjutning — bara vanlig politisk strid.

Och därför måste spegeln vändas inåt. Den som i tio år nickade instämmande varje gång “auktoritär” riktades åt höger, men rycker till när samma ord vänds mot den egna sidan, spelar exakt samma spel som motståndaren. Ordet är inte mer sant i den ena riktningen än i den andra. Det är samma genväg, samma dom levererad före bevisningen — bara med bytt måltavla.

Nästa gång ett tungt ord fastnar — auktoritär, extrem, farlig, intolerant — pröva att göra samma sak oavsett vem det pekar mot: fråga om du känner till sakfrågan, eller bara känner igen ordet någon valt åt dig. Jämför gärna hur olika redaktioner beskriver samma händelse, och lägg märke till vem som når efter det tunga ordet och vem som låter bli. Den frågan gör dig inte partisk. Den gör dig svårare att styra — från vilket håll vinden än blåser.